PERGAMENT ORD&BILD -"All Saints have a past, all Sinners have a future".
-"Kliv ur alla roller!"
Nedärvda rollspel från den grupp man föds i. Påtvingade åsikspaket som man är nödd att följa.
Oslipade diamanter som göms i myllan, glorifierade gråstenar
som hade " turen" att växa upp ovan myllan, kanske till och med
på gräddhyllan.
Vår själsliga kaliber har inget med mylla eller hylla att göra.
Religiös och pompös.Trosfattig och anspråkslös.
Hur blev den troende så högfärdig? Den tvivlande sökaren så
ödmjuk?
...Status kommer från insidan, statusprylar och statusmarkörer är
viktiga för de som inte har någon status på insidan...
"Kyrkfolk". Stockholms-syndromet.
Församlingsmedlemmar bör kallas för gisslan snarare än föregående.
De flesta prästers roll har genom historien fungerat som 'själens
fångvaktare' istället för tröstare, själavårdare etc...
Att hålla massan i schack har varit det huvudsakliga syftet, detta
genom förtryck och skrämseltaktik.
Människan skall hållas skrämd och skamsen, skuldtyngd av
syndabegrepp och jantelag.
(Prästerskapet och "överheten"/översitteri och fåfänga är starka
drivkrafter, liksom makthunger och själviskhet).
Människans förhållande till prästerna står i likhet med personer
som hålls gisslan i ett gisslandrama.
Efter skrämselpropaganda och hot så böjer sig gisslan efter
förtryckarens vilja.
Därefter sker en "försoning" med 'fångvaktaren' där den förtryckte förhåller sig till sin förtryckare enligt den numera bekanta termen: Stockholmsyndromet.
Detta innebär att den förtrycktes överlevnadsstrategi(på ett
omedvetet plan) leder till att anpassa sig till sin förtryckare, samt
även inleda ett "vänskapsband" och beundran.
Den förtryckte börjar nu se upp till sin "herre", och han har på ett
bakvänt sätt försatt sig i en roll av 'undersåte'.
Så här skapas slavar och undersåtar.
Detta har varit prästernas egentliga roll i samhället. Organiserad
religion har alltid fungerat som förtryckare.
Alltså: hålla boskapen i schack!
I ett samhälles sociala infrastruktur har alltid prästerskapets funktion varit att hålla boskapen i schack medan "överheten" lever rövare....
drömmar(eller mardrömmar?...)
Jag går inåt, rensar, drömmarna visar mitt
förflutna, de visar hur 'mal-place' jag varit i
många situationer och på många platser.
Uppväxten i småstaden med dess snikna,
missunsamma bittra kloner...
Jag ser hur de konspirerat, håller varandra bakom ryggen, spelar glada och oskyldiga utåt,
men hjälps åt att stjäla, sno och snika.
De tar mina skor(boots), de tar min snygga
skinnjacka, allt bara försvinner bakom deras
ryggar medans de ler och låter hjälpsamma.
Inte undra på att min naiva godhet utnyttjades.
-"Älska människorna!", yeah! sure!
Man kan inte älska på kommando!
Man måste göra sig förtjänt av att bli älskad,
Det finns ingen som älskar en icke älskvärd,
detta kallas för hyckleri!
Man kan själv ha en älskande approach, vara
älskvärd för att man hittat Kärleken inom sig
själv, men det betyder inte att man måste älska
andra Blint!
Detta utnyttjas bara av de som vill bli älskvärt
bemötta 'by default' trots att de inte förtjänat
det. Jag har givit kärlekshandlingar många gånger, men det har bara bemötts med hånflin,
avundsjuka och sneglanden.
De flesta tycker inte om älskvärda människor,
det ger dem bara krav på motprestation(trots
att den älskande bara är sig själv, sitt naturliga
jag), samt att de känner sig mindervärdiga.
Pöbeln söker inte Sann Kärlek, de söker någon
att tillbe, någon auktoritetsfigur som tar hand om allt det jobbiga så att de själva kan 'gå ut och leka'.
Ja, tyvärr! så omoget och barnsligt är det...
Pöbeln tycker inte om ansvar, Kärlek är ansvar!
Pöbeln vill vara kvar i det pubertala tillstånd där allt tyckes möjligt och inget är 'för sent'.
Det är därför som 'vuxen-pöbeln' tittar på Kalle Anka och hans Vänner på Julafton,
'Vuxen-pöbeln' vill inte växa upp...
Att växa upp innebär ansvar, Riktigt Ansvar!
Ansvar är en Kärlekshandling.
Ansvar innebär att man är Kapten på sitt eget skepp och därmed måste använda sitt omdöme och moral. Pöbeln vill inte förbinda sig med ansvar, omdöme och moral. De vill fortfarande
'ut o leka' precis som när de var barn.
Allt ska vara roligt och bekymmerslöst hela tiden.
Illussionen om 'allting är möjligt',
detta för-stadie till vuxenvärlden.
Trygghetsnarkomani.
Vuxendagis, det svenska samhället har varit ett vuxendagis i flera generationer.
Ett vuxendagis blir till genom frånvaron av riktiga utmaningar. Jag pratar primärt här om den pösmätta medelklassen("fin-pöbeln")
som vill vara lite rebeller, men helst med skyddsnät och knäskydd...
Vårt Bröd
I mörkrets jord sår jag mina frön/Kunskapen spirar/Visdom flödar//I mörkrets jord finns säden till det bröd jag bakar/men de flesta försakar...
Fly du fege till ljusets fält/där brödet är sött/ingen sorg du mött/
ty sorg är fy/sorg är skam/lev i lögn, fly din sorg...
Mitt bröd är mörkt och beskt, bitter sirap/smak av vört, du biter
bestört/det finns ingen försoning...
Den Ovise förväxlar mörkt med ont...
Vad värd är prästens bön? Lust, törst, de ungas kön.../sockrade
lögner, bittra sanningar/det vita brödet...mättar för stunden.
Rottening bodies of broken dreams.../I stand there, heels up in mud and rottening corps, they're everywhere, lying on the dirty ground...
This is where they all end up, all bodies of lost dreams.../Praying and prayers, leading to nowhere, too damn difficult to make the decisions...
Decisions for directions, decisions leading to a destiny worth living.../A pile of rottening corps...a pile of dreams unlived...a pile of forgotten ghosts...
The fear of living...the fear of dying...dancing in limbo...(Torbjörn C J, october-2014)